Under höga, sorgsna furor går den tysta skaran fram
över moar, över hällmark, över blockstensåsars kam.
Skogen suckar tungt i vinden i ett vilt och väglöst land,
under vemodsfulla skyar vid den vida myrens rand.

Över hjortronklädda mossar och den stora tjäderns tall,
når det första morgonljuset fram till Stora Bjursjöns svall.
Där drar sorgetåget bort emot en höstsols bleka glöd
med den mäktiga och vackra sankta Elin som död.

De har vandrat genom Klyftamon med facklor och med bloss
där den Baltiska issjön en gång brast och bröt sig loss. 
Bort i väster har de skymtat Kinnekulles fagra krön
och vid Husaby fått kraft av klockors klang och tidebön.