Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Ett långskepp kom från väster i soligt sommardis
och seglade mot Gammelrikets hamn i laber bris.
På hyttdäcket i fören en vandringsbiskop stod
och blickade mot stränderna och Kindabergets jord.
Han hade sett den sköna basilikan i Rom,
de vackraste av domerna och mången helgedom
men aldrig i sin levnad en sådan rikedom
som Kinnekulles sluttningar och fågelbärens blom.

I purpurmantel klädd och med mitra och med stav
han kom till Gammelrikets strand med båt på Vänerhav.
Han kom som Herrens stridsman men utan lans och svärd
att sprida evangelium och tron till Vänervärld.
Från skotskt och iriskt kloster som pilgrimsmissionär
hans uppdrag var att verka i det västra havets sfär.
I land med bin och honung han spred ett glädjebud
om frihet, frid och kärlek genom kristendomens Gud.

Han följdes utav präster, av munkar och kanik,
som aldrig sett en bygd så bördig, böljande och rik.
De tänkte nog på Skottland, S:t Ninians sköna land,
men minnet tycktes blekna, när de skådat Råbäcks strand.
Av alla stolta sagor om nord- och sunnanskog,
som sjungits invid eldar, fick de aldrig nånsin nog.
Legenden om kung Arthur och Glastonburys Graal
berättades en sommarkväll i Kindabergets Sal.

Och männen ifrån väster, S:t Patricks gröna land,
de såg hur skär och öar blev till guld i solens brand.
De vände sig mot himlen och såg en mäktig syn
hur solens heta strålar vävde trådar upp mot skyn.
De såg kristallklart vatten, som kom ur modd och dy,
förvandlas till en källa vid en gård i Husaby.
Vid källan stod en kvinna, så vacker och så nätt.
Brigida gick på helig mark vid hägn i rosor klätt.

De kom från stormens öar i nordatlantisk sjö
med budskap ifrån öknar och S:t Finnians klosterö.
Åt medeltida kyrkor de gav en liturgi
med doft från vida vatten och med ökensol däri.
Och biskopen sågs vandra allen i blomstersäng
bland alla orkidéerna i Västerplana äng.
I havet utav ramslök han närde en vision,
bedårad av all skönhet och av Väner-vindens ton.

Han hörde klockor ringa så varmt vid stormansgård,
som syntes bortom ekarna i ängens gröna bård.
De kallade till mässa och Guds mysterium,
till dop i vita våder i ett lövat kyrkorum.
Han såg mot Vänerhavet och hörde skön musik
och anade liturgisk sång med andefylld mystik.
Han böjde knä bland rosor och såg i tårfylld bön
hur körsbärsträden blommade vid Kinnekulles krön.