Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

De gick i svala kamrar in i ekskogens gemak
och lyssnade till fågelsång från trädens gröna tak.
I Bestorps vackra ängar och bland Såtens guckuskor
gick Benedictus munkar fram i vårens skira flor.
I spetsen gick en jätte av ståtlig bredd och längd.
Han blickade mot Berget, mot Stora Salens ängd.
Han läste ur Vulgata och sjöng liturgisk sång.
Och alla svartklädda bröder bar blommor i ett fång.

De rastade i ottan invid Bergets stolta krön
och vid en offerkällas rand de samlades till bön.
En källa som sen forntid varit ägnad hednisk blot
förvandlades av böners kraft, blev plats för nåd och bot.
Från Gamlerikets hagar med tusenårig ek
de hörde vårens hymner från yra fåglars lek.
Det kom ett bud med vinden till Bergets Stora Sal,
en vind från Storvänerns vatten så stark som en mistral.

Den väldige vid källan, han fylldes av vision.
Ur andakten och vilan kom en stor benediktion.
Han anade en kyrka invid Kinnekulles rand,
ej långt från Bergets sluttning och nära Vänerns strand.
Med clunymunkars vishet och sinne för kultur
han ägde Ordens vetskap om skön arkitektur.
Han reser sig från Källan och pekar med sin stav:
Där skall en Helgedom byggas till lov åt Kristi grav.

På Kinnekulle slog den rot, den första kristna tron.
Den spirade ur berg och sjö till sång från fåglars bon.
Som hyllning till vår Skapare, höjd över tid och rum,
den får en särskilt fin diktion när vårvind blåser ljum.
Vi blickar som Psalmisten upp emot Bergets krön
och minns det som har skrivits om segerkransens lön.
I rymden kan vi känna en Närhets harmoni,
en gudagiven gåva med Herrens nåd däri.

Hesekiel blev kallad utav moln på himmel klar,
när dån från stora vatten hörts på stranden vid Kevar.
Kerubers sköna stämmor och fras från vingepar
gav bud om upphöjd vilja, om det som evigt var.
Munkarna i Salen löd samma inre röst.
De grundade en kyrka för glädje och för tröst.
Den kyrkan blev en stolthet, ett själens vilorum
så skönt som Bergets blommor, så skönt som Vänerns skum.