När vi blickar över viken bort mot Kållands mörka rand
känns det som vi gör en resa genom tiden.
Det som fädrens slit i armod under sekler har berett
är det vackraste vi någonsin har sett.

Tänk att fordom våra fäder kom från väster, fann ett land
som var fagrare än någonting de skådat.
Det som sommarns heta kvällssol bort i väster satt i brand
minner om det som vi lärt om Löftets Land.

De besegrade nog Dalbon såsom Josua Jordan
för att vinna segerkrans i Löftets Rike.
Om än solen helt stod stilla som en gång i Gibeon,
fick de all sin kraft och styrka utav tron.

Fast de kämpade med nödår och med bistra herremän
kunde ingenting betvinga deras vilja.
Trots att mången rikeman blott för sin egen vinning snöd
vägrade att ge de fattiga sitt bröd.

Våra fäder byggde tempel, sina kyrkor sten för sten
och de odlade sin åker, sina tegar.
Och de lät sig inte krossas, fick betvinga sina kval
såsom Mästar'n gjort en gång i Kidrons dal.

Det Maria och Johannes byggde upp i Ullered
ger oss mod och kraft och fyller oss med stolthet.
De bröt land med sina händer och de brukade sin jord,
ledda av den nåd de fann vid Herrens bord.

Fast nu råder nya tider har det gamla ej förgått.
Ordets löften ger oss visshet och förtröstan,
att de frön de gamla sådde av Den Högste danats om
till ett fång av blommor i Hans helgedom.