Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Höstvindens toner i vandrande sky,
går över bergets massiv.
Skapelsen vaknar när dagen är ny.
Skogarna sjuder av liv. 
Rum utav skönhet med sprakande färg,
sollysta gläntor på ymnighets Berg,
fylls utav vindsång med ekskogars fläkt,
av den prunkande höstens dräkt.  

Svindlande höjder, besjälad agens,
står över klevornas brant.
Mäktigt men vänligt är vemod som känns,
längtan till Det som är sant.
Minnen och tankar om tro som är djup
står invid kalkbrottens mäktiga stup.
Borta i Storängens långsträckta rand
står ekhagens träd i brand. 

Vördnadens vidder där Alltet förnimms,
de innersta rummens essens,
ryms in i skogar där tystnaden finns,
den storslagna frihetens gräns.
Upp vid de darrande asparnas ås
ligger ett lugn som väl aldrig förgås.        . 
Platsen för helhet, för frihet och ro,
för den helande kraftens tro.

Fyllda av längtan till stillhetens hägn,
ett signum för allt som är gömt,
söker vi tystnad i sol och i regn,
en vila som samtiden glömt.
Vi längtar det dolda i stjärnhimlens ljus,
i skogarnas tempel, i vindorgelns brus.
I land som är bortom vi anar Hans Ord
i en kunskap som skänkts vår jord.