Hör hur hovarna klapprar i junidags kväll,
hur det ringer till Vesper bland gårdar och tjäll.
Lyss till klockornas klang upp mot Högkullens Sal,
över berget bland klevor och dal.
När Botanicus red genom löväng och lund,
då han rastade hästen i hagen en stund,
såg han glansen i väster från aftonsols glöd.
Över Vänern stod himmelen röd.
Det var då han förstod att vårt berg var berett
till den vackraste trakten han någonsin sett.
Och han greps intill tårar av Guds majestät,
då han gick i Den Allvises fjät.

När i gryningen fuktängens dimma stod tät
och när daggdroppar glänste i spindlarnas nät,
då red blommornas konung på berget omkring
och han skådade märkliga ting.
Ifrån Högkullens topp invid berg och vid strand
ja, där såg han de fyrtio kyrkornas land,
säterier och storäng med anrik kultur,
Stora Salen med mäktig natur.
Han såg hedar och åkrar i skön mosaik
med en synnerlig skapnad så underbart rik.
Bland de ädlaste träd, ibland ekar och lind,
såg han forsar med inpiskad vind.

Med portör och tornister han sågs vandra ut
nerför branter och klevor tills dagen tog slut.
In bland enbuskar höga som ståtlig cypress
växte blomster att sätta i press.
Och längs vindlande stigar från vildväxt allé
fann han rikaste kalkkärr med skön orkidé.
Han såg skönanden sväva bland blommor och bin
och hur åkrarna lyste av lin.
Bortom ekotons skiftning vid vägren och bryn
glänste gyllne ranunkler i våtmarkens dyn.
Han beskrev allt det sköna som Skaparen gett
som det vackraste berget han sett.