Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Vid Kållandsö bland Ekens alla fjärdar
där låg en gång de obesuttnas strand.
Nu öppnar sig den vackraste av världar.
Vårt Eden ryms i hundra öars land.
Och Stora Eken flyter som en hägring
bland kala kobbar i ett soligt dis.
Från vårens glans till sommarns heta fägring
så blåser lika vänligt kvällens bris.

På alla fågelskär med lav och mossa
där häckar snäppa och där härskar trut.
Här kan man se den glupska minken frossa.
På tärnors ägg han njuter sin tribut.
En envis vind kan verka i det lilla
på holmar med en tom och öde strand.
Där känns som tiden ändå har stått stilla,
som om vi hittat till vårt ursprungs land.

Bort genom Ekens sund med trånga vatten
där kan man se en skymt av Navens fyr.
Då sommarns vindar flyger över gatten
ut emot Dalbons vidd vår farkost styr.
För dem som går på strand i siktigt väder
det öppnar sig ett mäktigt sceneri.
För dem som for till sjöss av våra fäder
det fanns en tro att Herren stod dem bi.

För Dalbons krabba sjö den bryter sönder
i nordlig storm, i dimma, snö och is.
En prövning, svår för seglationens bönder,
en vind som vred och vände i kapris.
Med minnen som kan tynga sjömäns tankar
på farlig bank och vid förrädiskt grund
de styrde in mot fjärd att sätta ankar,
att söka nödhamn in i Ekens sund.

Från sundets vassar hörs en storlom ropa,
det lät som bud från Roparuddens berg.
Och gjusen ryttlar över alltihopa,
åt havsörnsvingarna ger himlen färg.
På Ekens öar dväljes allt det forna,
en skog med ädla lövträd skymtar fram.
På gammal åkerjord där betar korna
och alla tackor föder sina lamm.

Vårt Eken ger en skymt av Herrens Eden,
ett land där senapskornet blir ett träd.
Där Himlens fåglar bygger sina reden
och skördar utan både sådd och säd.
Där allt som tär blir lättare att bära
strax innan löven börjar spricka ut
och ger ett bud att Sommaren är nära,
att all vår väntan lider mot sitt slut.