Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

I pingstens tid då dagen långt var liden
gled kyrkobåtar in mot Truves strand.
Och Kinnefjärden lyste blank som siden
mot daggens friska ängar över land.
Ett vattrat ljus vid Kindabergets salar,
där jord och himmel tycktes byta färg,
gav regnbågslyster över berg och dalar
likt vaxljuslågors språk vid Herrens berg.

De gick i land vid Kristningsmarkens ängar
i skymningsljus vid sommardagens slut
och de slog läger invid blomstersängar
där Öredalsåns strömmar mynnar ut.
När lägereldar spred sitt ljus i natten
invid en eda där ett källsprång stått,
steg röken över svarta, blanka vatten
som tunna dimmor utav vitt och blått.

I tidig timma hördes klockor kalla
till morgonmässa och till dop och bön.
De bar en hälsning och ett bud till alla,
från Skebykyrkans stolta, vackra krön.
Och människor slöt upp från hus och gårdar,
från åkrar, skogar och från gröna fält.
De följde blott det Ord som kristna vårdar,
det löfte Livets Herre själv förtäljt.

Då båtar roddes hem i arla gryning 
en dag då solen brynte varje kind,
man fann i varje våg, i varje dyning,
en pingstens hymn om andens eld och vind.
I hymnen rymdes tillförsiktens styrka,
en sanning odelbar och evigt ren.
Den gav en kraft att bygga land och kyrka
i vaxljuslågans klara, milda sken.