Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Under höstkväll, klar som silver, lyser kyrkor som kristall
invid Vänerhav, vid hedar och vid vall.
De står öppna som en himlens port och ringer ut sitt kall
över skogarna och vattendragens fall.
Kyrkans klockor reciterar med den strida forsens röst,
som kan liknas vid en paradisets psalm,
och med ädelstenars lyster kan dess toner bli till tröst
med den helighet som ryms i klockors malm. 

Över forsars katarakter skänker aftonstjärnan blänk
med sitt blida ljus vid klevor och ravin.
Det gudomliga är nära och ger tron dess starka länk
med en skönhet och bouquet som ädelt vin.
Vid en kyrka står en källa, en gång mäktig, klar och rik.
Den bär bud om trons och kärlekens essens,
den sår insikt, rymmer kunskap om en hoppets estetik,
om hur gudstrons starka flöden hörs och känns.

Ekars kronor strör sitt bladguld med eterisk harmoni,
Så som vinden bär de budskap utan ord.
Över fuktäng, svept i slöjor, går en gudsvinds eufoni,
slår en länk emellan himmel, berg och jord.
Forsens stjärnglans ger en aning om det smälta ljusets sal,
som en gång har uppenbarats vid ett berg .
och i fruktbarhetens ängar vid en vacker smultrondal
står en blomma som bär Vänerhavets färg.

Här har munkar en gång vandrat under ekarnas portal.
De såg berget som ett himmelskt altarbord.
Och de fann med öppna sinnen upp vid krönets stora sal
allt det skönaste de skådat här i nord.
Om en kunskap dold i skyar och förborgad i en storm
sjöng de lovsång i en blomsterklädd berså.
De bejöng ett land med frihet, med en klippas färg och form
från en helgedom i ekskogars ridå.