Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Sankängens dimmor syns lyfta mot skyn,
strör dagg över spindlarnas vävar.
Daggdroppar glittrar i aspskogens bryn
där ormvråken ryttlar och svävar.
Tuvullen prålar,
froststjärnor strålar. 
Moln silar solljus på skogsbräkenblad.
Nyingen sprakar,
duvhöken vakar,
Söker sitt rov på vår frostnupna mad.
Droppvåt står skog under drivande sky,
molndimmors vy.

Snart tussilagon skall tända sin sol
och blåsippan bli vår Regina.
De följs av ett löfte om vårars viol
då daggtunga stänglar står fina.
Mossor och lavar,
björkar som savar
vaknar i blötmyrens gungande lagg.
Aspar och alar
lövskogars salar
klär sig i våtmarkens vårliga plagg.
Talgoxens vårsånger sjungs med refräng,
i drömmarnas äng.

Vi längtar våren i kyrkornas land
med klockornas klang över viken.
De sänder sitt kall ifrån strand och till strand
med budskap till Vänerlands riken.
Linné såg dem alla,
hörde dem kalla
över det vackraste landskap han sett.
Budet om ljuset,
sången och bruset
gick över landet som Herren berett.
Löftet om kärlek, gemenskap och tro.
bygger en bro.