Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Glittrande månljus står Örikets fjärd,
stjärnorna tindrar om natten.
Skön som en saga är strändernas värld
vid Vänerlands vidsträckta vatten.
Lugnvattnets vikar,
strändernas flikar
glänser i vårnattens mytiska ljus.
Strandskogens dunkel,
kärrens ranunkel
lyssnar till Storvänerns eviga brus.
Spirande knoppar på uddar och näs,
grönskande gräs.

Strandråkar speglar en guldets kupol,
lyser då morgonen randas.
Blankvattnet färgas av stigande sol,
skogarna doftar och andas.
Spädaste grönska,
allt vi kan önska
doftar emot oss från kullarnas krön.
Trädvalvens salar,
åsar och dalar
vandrar i ängsskog förförande skön. 
Sångfåglars skaror i lövskogars snår,
Vänerlandsvår.

Tystnaden bryts av en vårgök som gol
borta vid strändernas ängar.
Berusande dofter från skogars viol
svävar vid vårblommors sängar.
Flöjtande spovar,
klapprande hovar,
lommarnas gäckande vårrop från sjön.
Lockton från åsar,
skriande måsar
hörs över viken från blommande Ön.
Guldglans  i vårbäckens stridaste fors
vid Hastings kors.

Skapelsens under, förunderligt klart,
lyser vid ängar och hagar.
Vårtidens fägring gör allt uppenbart,
allt som vårt hjärta behagar.
Skönheten randas,
Skapelsen andas.
Kvistar blir mjuka och löv spricker ut.
Vägarna banas,
friheten anas.
Åkrar bereds för en skördens tribut.
Stigar blir raka och klyftorna fylls.
Höjder förgylls.

Våren befriar, den fångne blir fri.
Ett glädjebud går över Jorden.
De ropandes röster skall alltid förbli,
de ropar med makt bakom orden.
Saltet bär sälta,
intet kan välta
tron på den  eviga vårvärmens röst.
Vind över öar,
skogar och sjöar
bärs av ett Ord som har värme och tröst.
Kom låt oss vandra vid Berg och vid Ö
vid vårvindens Sjö.