På det undersköna berget invid Kinnevikens strand,
ibland askar, almar, bokar, ek och lind,
nära stolta säterier mitt i anrikhetens land
står en Himlens port, en salighetens grind.
Den står öppen in mot ängar, in mot gläntor i en lund,
fritt från allehanda bullor ifrån Rom
gick de medeltida munkar
ibland nunneört som prunkar,
kontemplerande om salighetsförbund.

Ibland skuggor och bland dagrar under ädla träd med lav
skymtar grottan i ett dunkelt Mörkeklev.
Den har skapats av den urkraft, som bröt fram ur urtidshav
och som Krusenstierna målande beskrev.
Ur en källa invid grottan, ur en predikstol av sten,
som har formats till en andlig piedestal,
fick nog munkarna den styrka
som har danat fädrens kyrka.
Gett åt kristen tro ett vackert återsken.

In i eftertankens ängar finns en själarnas oas
med en Andens vind som både ses och hörs.
Och som psalmerna i Bibeln med en enkelhetens fras
gör att alla utav Skaparen berörs.
Att vi alla kan förnimma att det stora som är Gud
i det lilla uppenbaras som ett bud,
att där borta invid gläntan
kan vi fyllas av förväntan,
som beskärs oss genom skogens urtidsljud.