Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

In i Kinneskogens gömmen, långt från allfarsvägens damm,
ses en liten, nyckfull skogsväg ringla fram.
Mot en åker, mot små tegar i en glänta undanskymd,
dold av skogar med oändlig vidd och rymd.
I den gläntan ligger gården, fylld av minnen ifrån gamla tider,
där livet styrdes utav smått
men likaväl var gott.
Där står stugan, där har Johan bott.

Han var gammal, lång och ståtlig, hade vänlighetens röst,
var en kraftkarl in på ålderdomens höst.
Johans blick var full av värme bakom buskigt ögonbryn.
Den var fjärrsynt, när han skådade mot skyn.
Han var enkel, han var flärdfri med ett sinne som var djupt och vaket.
Han visste allt om sädens mäld,
om skog i dal och däld.
Kung av skogen, där han alltid bott

Skogen står där dödstyst stilla, den är översinnligt grann.
Såsom Johan har den lögnen lyst i bann.
In i ödsligheten såg han det som ingen annan såg,
där den yttersta av sanningarna låg.
Där som bergen hade klätt sig fint med mossor och med ljungens blommor
Han anade nog högre bud
där vildapeln stod brud.
Högre rymder, såsom Johan sagt.

Johan lärde oss om fåglar och om vårens skådespel,
om hur fågelsträcken aldrig flyger fel.
Om hur vandringsmolnen rör sig i oändlighetens sky.
Hur den första sippan kommit till vår by.
Efter vindlös dag då skogarna är stilla för att hålla andan
kommer det en drömlös natt,
som aldrig blir en natt.
Ljusets under, så har Johan sagt.

Johan talade om det som sker en daggvåt sommarnatt,
när ett töcken gör att månen lyser matt.
Då den heta marken ångar, bär en doft från våta ax,
varslar om att skördetiden kommer strax.
Då en kornblixt snabbt kan födas och dess sken belysa skogar, åkrar,
stanna till vid Johans hus
och slösa med sitt ljus.
Bländvit klarhet, så som Johan trott.

Johans åkrar lyser vackert, alla smultron står i blom.
Och min värld känns inte längre ödsligt tom.
För hans röst kan plötsligt anas i en ljummen sommarvind
ibland daggens friska blommor vid hans grind.
Han är borta sedan länge, sina marker har han evigt lämnat.
Ljusa minnen lever kvar
av det som en gång var.
Johan sådde frön som alltid grott.