Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Vid Västerplana storäng en vacker sommardag,
när körsbärsträden blommade, oss alla till behag.
Då såg vi bort i öster det undersköna berg,
som en gång steg ur havet fram och gav åt trakten färg.
Det kändes som att vandra uti en änglamark
bland alla orkidéer in i Herrens egen park.
Han gav oss Himlens nycklar och berget all dess prakt
som när en gång vid Sinai han visade sin makt.

Det berget gav välsignelser av många skilda slag
åt folket som i Löftets Land fick kraft ur Herrens lag.
Som med Den Högstes ledning det goda landet fann
och lyssnade till rösten, som de hört när berget brann.
Vi fylldes upp till brädden av den skönhet som vi såg,
av allt det vackra ljus som över bergets sluttning låg.
Vi såg på rödstenskleven som formats av ett hav,
när inlandsisen smält en gång och åt oss landet gav.

Vi lyssnade på budskapet, som kom från forsens röst,
och såg hur morgonsolen sken från berget bort i öst.
Ett berg som fötts ur vatten och döpts i eld och glöd
och gett oss allt det vackra som oss Livets Herre bjöd.
I hasselskogens gömmen med torg och labyrint,
med växtkraft som aposteln nämnt i breven till Korint,
vi famnar hela trakten och allt som Herren gav
med skogarna, med bergen och vårt vackra Väner-hav.

Och tanken går till källan som kristnade en kung,
till hedar som på hösten lyser rött av markens ljung.
Till allt det som i ringhet såtts, all livets dunkla saft,
till det som sedan skapelsen gett marken all dess kraft.
En ljungande predikan, den gavs oss på ett berg
och gick såsom en eld igenom folkets ben och märg.
Och aldrig har så många av en bergspredikan rörts.
Av ord som är de starkaste som någonsin har hörts.