Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Bland ett pärlband av öar i flödande sol,
under Vänerlands himmel så blå som viol,
går ett fartyg till sjös i en frisk morgonbris
i den eldröda gryningens dis.
Skeppet kränger och niger i vågornas gång,
i en lättjefull dynings förtrollande sång.
Det står vattenkaskader kring bogar och skans
i de solmätta vågornas dans.

Från det bubblande kölvattnets slag mot vår strand,
från en drömfager skärgård i ekarnas land,
går en vindarnas sång som ger värme och tröst
i de stridande världarnas höst.
Över vidsträckta vatten vid skogar och berg
lyser Storvänerns vatten med kopparens färg.
Solen står som ett gyllene klot vid vår sjö,
skänker guldglans vid Berg och vid Ö.

Fram mot kvällen drar åskväder in från sydväst
och de fradgande brotten blir stormbyars fest.
Från en molnvägg i väster drar byarna fram,
skummet yr över  vågornas kam.
I kaskader av vitt och i rasande storm
kränger skeppet sig fram i en slingrande form.
Barometern den faller i tryckande sfär
i en resa bland hotande skär.

Plötsligt skingrar sig molnen där skyarna skalv
och en mångata  lyser på stjärnbestrött valv.
Stormens dån svinner bort mot en blå horisont
under natthimlens ljusnande front.
Mot en lugnvattnets vik går vårt fartyg på läns,
lovar upp för att ankra där Gudsvindar känns.
Medan stjärnorna slocknar och nattmörkret flyr
kan vi ana en Allmaktens fyr.