Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

När vi går i sena timmar bort mot kullarna vid Gum
faller skymningen vid åkrar och vid vall.
Vänligt varligt svävar dimmor in i dungars mörka rum.
Vänerns nattbris blåser ljum mot Höge Hall.
Här har stormän en gång vistats, här har kungar vandrat fram
och sett stridsmän dra i fält i rad på rad.
Där kung Olof och kung Inge en gång stått vid åsens kam
ser vi månsken över Hallemarkens mad.

Vid den bördigaste jorden över alunskiffergrund
byggde Torgils Knutsson upp sin stolta borg.
Bakom sandstensmurens blocksten skrev han avtal, slöt förbund.
Om sitt folk och om vårt land drog han försorg.
Och han kämpade mot Novgorod och kurian i Rom
tills han sveks av både hertigar och kung.
Marsken dödades i Stockholm utan rättegång och dom
och i bygden rådde sorgen, svår och tung.

Över Gumsäng, över gårdstun står en måne pastoral,
över Gumsvik ser vi vita slöjmoln sänks.
Samma måne såg en gång att marskens stenhus med kastal
och hans kungsgård som en morgongåva skänks.
Vi ser Hallemarkens täkter, vi ser brott vid Järneklev
i historiskt  ljus som går mot Almarsvik.
Där de skepp som en gång väntade bland kobbar, häll och rev
fick den last som gjorde kyrkobygden rik. 

Tacksamt går vi samma stigar, känner doft från samma blom,
såsom marsken och hans manskap gjort en gång.
Rofyllt enkelt, själfullt öppna för det ljus som en gång kom
och gav aningar om rymd och sfärers sång.
Stjärnenattens djupa stillhet skänker andakt, bringar ro.
Vi besjälas av en skönhet utan gräns.
I naturens helgedom väcks vemod, vördnad och en tro
på den Skapelse som både hörs och känns.