Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Små gröna lyktor och blommor i en korg
vid ett vackert torg
i staden Vänersborg
lyste mot rönnar vid grinden till ett hus,
gav åt kvällen rymd och ljus.
I dofter från tågverk och tjärfat vid en bod
där poeten stod, full av ädelmod,
spirade grönskan som vävde hans idyll,
skir som en gardin av tyll.
I ett vårligt vemod såg han Frida vandra
bort mot vida slätter och bergsilhuett,
behagande vacker och leende kokett,
drömmande om månen i ett spanskt Alhambra,
tog små nätta steg i en fransk menuett
till toner från stadens stråkkvartett.

Borta vid Vargön där bergen stupar brant,
tyckte han sig grant
se en amarant
väva en måne av guld och diamant
över klintens mörka kant.
Månskenet glänste i Vänerns blåa våg,
ett ljus som Sjöberg såg
med poeters håg.
Det tände en fackla som aldrig kan ta slut,
en eld som aldrig brinner ut.

Intet kan fördölja hans celesta gåvor,
inte ens hans tvivel och självironi,
inte hans pansar av låtsad parodi.
Intet kan förringa hans divina håvor,
känslighet för ordens och strofens magi
med stjärnljus och kärlek däruti.

Bugande björkar har format en portal
till en liten dal
med en lövad sal.
Vinden från Vänern var lugnande och sval
till lindring för poetens kval.
Fridas lugna värld gav invit till svärmeri,
till en nostalgi,
till ett frieri.
Sobert och drömskt gick en ärans musketör,
sökte ord i en parlör.

Dalbons vida vatten med en krans av öar
broderades, beströddes av silvervitt ljus
till sången från tallar och dyningarnas brus.
För rosenprydda visor ifrån sagans sjöar
skulle Frida falla som föhnvind vid brant,
sänd av en lyrisk adorant.

Mellanspel

Hell dig, sköna drottning, löd Lydellska sången.
Hell dig Vänerdrottning och hell våra berg,
hell våra stränder och uddens blåa färg.
Hell dig, Birger Sjöberg, ja så hälsar mången
med ett tack från vågor på Vänerlands hav
för allt det vackra som du gav.

Efterspel