1. De vandrat oförfärat mot det land som Herren gav
vid randen av ett vatten, av ett mäktigt innanhav.
Hans löfte gav dem styrka och de leddes av Hans Ord,
att den som tror blir aldrig lämnad ensam på vår jord.
På hedmark och på hällmark med den röda stenens färg
de byggde sina hemman på det fagraste av berg.
De bröt den nya marken som de funnit i ett land
där solens ädla alster växte rikt ur Skaparhand.

Ur klippor vällde vatten fram mot lövad ekportal
och vildbinshonung flödade bland blommor i en dal.
Där reste de en minnessten in under ekars valv
till vittnesbörd om land, som fötts ur eld då jorden skalv.

2. Från forsar och från skogar invid åkrar som de röjt
kom aftonsång som lät som puka, psaltare och flöjt.
Det rosenröda skimret över Vänern vandrat bort
och skuggorna flöt ner från bergets öppna himlaport.
Från avsides belägen brant, från klyfta och ravin,
kom ödemarkens nardus med en doft som ädelt vin.
De lyssnade när Taigans vind sjöng skogarna till ro
och såg hur bleka stjärnor över berget byggde bro.

Vid sommarbäckar porlande bland aspar, björk och lind
och lägereldar flammande och fladdrande i vind,
de drack naturens salighet och sjöng till harpospel
i tacksamhet för landet som de fått som arvedel.

3. Till härbärgen vid bergets krön kom smyckekonstens folk
och blev det sköna landets uppenbarare och tolk.
De följt Den Goda Vägen dit där silver ej förgår
och tjänade sin Herre under många långa år.
Ur vildvinsrankors klängen vid en upphöjd klippas rand
kom bilden av en liljesten i solnedgångens brand.
Den fann sin form, sitt hjärta i den ädla skogens blad,
där bergets sköna lövträd som keruber stod på rad.

Ur regnsky och ur blixtar, ur Det Stora Vattnets vind,
ur silverklara källor under ekar, lönn och lind
kom formerna och färgerna, när sommaren var ljum,
till dopfunt, kalk och altarsten i vackra kyrkorum.

4. När kvällens vita dimmor stigit upp vid mad och näs
och snäppan funnit vila i den sanka markens gräs,
berättades vid eldar om hur ondskan hade flytt,
om glädjebud från Kristus att allt gammalt blivit nytt.
Och nattens fåglar stämde in från skogens alla rum
i lovsång som förtäljde allt om evangelium.
Från alla vilda aplar och från hasselskogens ro
sjöngs psalmerna om Ordet och rättfärdighetens tro.

När dagrarna vänt åter och när solen gått sin gång
och smyckat alla ängarna med vackra blomsterfång,
sågs Kinnekulle vattnas av ett stilla sommarregn,
som skänkte liv i skog och mark, i åkrar och i hägn.1. De vandrat oförfärat mot det land som Herren gav
vid randen av ett vatten, av ett mäktigt innanhav.
Hans löfte gav dem styrka och de leddes av Hans Ord,
att den som tror blir aldrig lämnad ensam på vår jord.
På hedmark och på hällmark med den röda stenens färg
de byggde sina hemman på det fagraste av berg.
De bröt den nya marken som de funnit i ett land
där solens ädla alster växte rikt ur Skaparhand.

Ur klippor vällde vatten fram mot lövad ekportal
och vildbinshonung flödade bland blommor i en dal.
Där reste de en minnessten in under ekars valv
till vittnesbörd om land, som fötts ur eld då jorden skalv.

2. Från forsar och från skogar invid åkrar som de röjt
kom aftonsång som lät som puka, psaltare och flöjt.
Det rosenröda skimret över Vänern vandrat bort
och skuggorna flöt ner från bergets öppna himlaport.
Från avsides belägen brant, från klyfta och ravin,
kom ödemarkens nardus med en doft som ädelt vin.
De lyssnade när Taigans vind sjöng skogarna till ro
och såg hur bleka stjärnor över berget byggde bro.

Vid sommarbäckar porlande bland aspar, björk och lind
och lägereldar flammande och fladdrande i vind,
de drack naturens salighet och sjöng till harpospel
i tacksamhet för landet som de fått som arvedel.

3. Till härbärgen vid bergets krön kom smyckekonstens folk
och blev det sköna landets uppenbarare och tolk.
De följt Den Goda Vägen dit där silver ej förgår
och tjänade sin Herre under många långa år.
Ur vildvinsrankors klängen vid en upphöjd klippas rand
kom bilden av en liljesten i solnedgångens brand.
Den fann sin form, sitt hjärta i den ädla skogens blad,
där bergets sköna lövträd som keruber stod på rad.

Ur regnsky och ur blixtar, ur Det Stora Vattnets vind,
ur silverklara källor under ekar, lönn och lind
kom formerna och färgerna, när sommaren var ljum,
till dopfunt, kalk och altarsten i vackra kyrkorum.

4. När kvällens vita dimmor stigit upp vid mad och näs
och snäppan funnit vila i den sanka markens gräs,
berättades vid eldar om hur ondskan hade flytt,
om glädjebud från Kristus att allt gammalt blivit nytt.
Och nattens fåglar stämde in från skogens alla rum
i lovsång som förtäljde allt om evangelium.
Från alla vilda aplar och från hasselskogens ro
sjöngs psalmerna om Ordet och rättfärdighetens tro.

När dagrarna vänt åter och när solen gått sin gång
och smyckat alla ängarna med vackra blomsterfång,
sågs Kinnekulle vattnas av ett stilla sommarregn,
som skänkte liv i skog och mark, i åkrar och i hägn.