Han kom från Gammelriket, från stormannagård,
och gick fram mot Skagens ängar i ekskogens bård.
Om än gryningen stod sval
över slåtterängens sal
spred en vårsol ut sin värme över Kullens gröna dal.

Othelric gick att lyssna till storspovars drill
över maderna och fuktäng där vinden stod still.
In i körsbärsdungars flor
och där jungfrulinet gror
fann han mönster till rosettsten i en kyrkas vackra kor.
 
I pelarrad av ekar, i oxlars arkad,
sågs konturer av en dopfunt bland blommor och blad.
Som ett svar på bön och bot,
slog en smultronreva rot
och gav formerna och färgerna för cuppa och för fot.

Med ädelstenars lyster stod gullvivor tätt
på de styvaste av stänglar från sammetsrosett.
Invid odlingsrösens sten
och vid åkervägars ren
där lyste alla primulor som morgonsolens sken.

Han fick bland guldets vivor sitt ädlaste kall
i bouquet av savens safter från våtäng och vall.
Som en stenkonstens gigant
gick han upp mot Bergets brant
och kände livets pulsslag i det budskap som var sant.

Othelric fann en helhet ur allt som var förr, 
ur det sanna ljusets lågor vid kyrkornas dörr.
I en amfora med vin,
i en vas med jungfrulin
såg han skaparkraft som växt sig stark bland ängars vilda bin.  

Som vaxljuslågor värmer och sänder sitt ljus
så står Skagens orkidéer i vårarnas rus.
Låt ett budskap göra känt
att ett ängars ornament
står så skönt som om det vore själva Himlens sakrament.