Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Vindarna gått till ro på Kinneviken,
dyningar gungar vassarna vid strand.
Kvällssolen lyser över Gammelriken,
porsens ångor dallrar över land.
Sollysta furor blickar vänligt över fjärden,
högtidligt och stolt i mörkgrönt lingonkratt.
Tystnaden rår vid hagar och vid gärden
men vid klinten hörs det glada skratt.
Timotejen den gungar så skönt i vårligt rus,
i skälvande ljus.

Bort genom Blombergs skog det står ett dunkel,
drillsnäppan hyllar våren med sin sång.
I våtmarkens dyn det blommar en ranunkel,
en hjortkalv firar vår med ystra språng.
Högkullen reser sig så mäktigt över trakten
med skönhet och kraft som inte ryms i ord.
Men väl i den ton som ljuder över prakten
från kyrkans klockors klaraste ackord,
en fin melodi med ett osynligt bud,
som sänts från vår Gud.

I vitsippans kväll, i kyrkan under valven,
i växtkraftens tid då Berget står i blom,
vi minns att en gång det skakades av skalven,
att trakten varit öde, mörk och tom.
Då glödde vår himmel hett och fick av magman färgen
och röken låg tung vid Baltoskandiskt hav
men Skapelsens krafter rådde över bergen
och formade det land som Herren gav.
till lustgård så skön med hedar och med lund
i Skapelsens stund.

Linnaeus han såg det Berg som hade danats,
brast ut i en lovsång över Herrens makt.
Ett verk som väl aldrig förut hade anats,
som fyllts med ljus och med gudomlig prakt.
Han såg hur inlandsisarna kan skapa, hur de formar
likt vittring och vind och vågors abrasion,
hur klintarna slipats fint av regn och stormar,
av bäckarnas och åars erosion.
Här kunde han vandra i Den Högstes spår,
från miljoner av år.

Vårvärmen dallrar i sänkor och vid knallar,
kvistar blir mjuka då löven spruckit ut.
Trefaldighetsblomman står skön på våra vallar
som Himlens härold, som celest tribut.
Mångfaldens vackra trakt där hedar och alléer
blandas med gläntor och med vägrens flik,
med rikhetens kalkkärr och med orkidéer
till Skapelsens mest fagra mosaik.
I Gumsviken simmar stolt en ståtlig svan
på tryggt peneplan.