De fick kraft ur det skimrande ljuset,
som flöt blått över fåglarnas ö.
Och vid Almaren hörde de bruset
från vår mäktiga, glittrande sjö.
Deras hjärtan var fria och varma
utav kärlek, gemenskap och frid.
Deras omsorger gick till de arma,
såsom skett sedan helgonens tid.

Och de lyssnade trosvisst till strömmen,
som bröt fram med en vårmelodi.
Ut ur tonerna närde de drömmen
om en bygd som var lycklig och fri.
Om att bygga en kyrka vid stranden
i en sfär utav blåaste blått,
där de anade Himlen vid randen
av ett land som var bördigt och gott.

In i Storängen erfor de transen
av de nordiska somrarnas rus.
Ibland sipporna trådde de dansen
och drack vår ur ett salighetskrus.
Deras lovsånger snuddade skyar,
när de sjöng en liturgisk refräng.
Den gav genljud i Gammelvärlds byar,
lyste upp orkidéernas äng.

I den fullkomna kärlekens ängar,
i de uppsträckta händernas skog,
gick en ton upp till Himmelens änglar,
upp till helgon som frikostigt log.
Ur den flödande vårsolens styrka,
ur den porlande vårbäckens ström,
fick de kraften att bygga en kyrka,
att ge liv åt sin eviga dröm.