Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Det står ett evighetsträd vid vägen
i flikigt skogsbryn med dolda rum.
Det vill berätta en sällsam sägen
om det som hänt vid en gård i Gum.
Om dem som förde det sanna ljuset,
den goda kampen till Vänerland.
Som följde rösten i ekskogssuset,
en högre vilja, en högre hand.

In under granskogens täta kronor,
där svamp och alger blir till en lav,
där viskar vinden, där hörs det toner
om pilgrimsfärder på Vänerhav.
Vid odlingsrösen och gärdesgårdar
står gyllne guldris med fjärilsprakt.
Där surrar humlor, där drillar fåglar
om skaparkraft och gudomlig makt.

Från åkrars holmar och från alléer
går melodier med ekoton.
Och i ett rikkärr med orkidéer
hörs sommarpsalmer från fågelbon.
Strax bortom skogsbrynets slån och viden,
bland nyponrosor och fågelbär,
berättar törnskatan om den tiden
då alla kyrkorna byggdes här.

Från slutna krontak i ek och lindar,
ifrån en glänta med örtesäng,
där sjunger trastar om Andens vindar,
om allt det vackra i munkars äng.
Bland alla sänkor, bland alla kullar,
från sommargrönskan i däld och dal,
där kan vi ana hur toner rullar
långt bort till Högkullens Stora Sal.

På alla hedar och alla ängar
och vid den vindlande vägens ren
där prunkar midsommarns blomstersängar,
där blommar ärtväxt bland grus och sten.
Och alla nektarens skafferier,
de bringar mångfald och överflöd,
där humlor surrar vid säterier
och fjärilsblomman står vackert röd.

Där diken flödar och bäckar strömmar,
igenom Storäng och betad vall,
gick missionärer med vackra drömmar
bort mot en bergklack med åldrig tall.
De gick att bygga vår första kyrka
bland vilda rosor och vassa slån.
Den fick ett Gudsrikes kraft och styrka
invid den virvlande forsens dån.