När ädla lövträd grönskar och Vänern andas fritt,
då bjuder Kinnekulle till trefaldighet av vitt.
Vid skogskärr och i hagar, i löväng, lund och vall,
där väver våren skirt en dräkt av blad och daggkristall.
Det ångar ifrån lövverk som silar solens ljus,
från knopparna som brister i den ljumma vindens sus.
De vita vandringsmolnen vid Bergets högsta topp
har byggt en baldakin som rymmer kärlek, tro och hopp.

Sippans vita kalkblad är vårens gästabud,
med åttatinnig krona är den lundens vita brud.
Den står på spröda stänglar i lövängsdunklets rand,
en stjärnlikt fager blomma pryder Nemorosas land.
Den sluter sig mot natten och böjer sig mot mark
som hade den en bönestund i Herrens egen park.
Högtidlighetens ängder, där munkar gått en gång,
där träden sjunger än i dag en skön liturgisk sång.
 
Från körsbärsblommors dungar och vita sippors lund
för vårens vind ett budskap om en ren och enkel grund.
I ängarnas nyanser av vit och rosa färg
berättas evangelium om trons och hoppets Berg.
In under himlens fönster, där ingen söker sitt,  
går bud om Trinitatisfest i land som lyser vitt.
Och alla blomstersängar tycks stråla som beryll
så skönt som anemonerna, så skirt som vävars tyll.