1. Den bittraste vinden drog in ifrån söder,
gav oss ett varsel om världar i brand.
Den vittraste vinden från Vänerlands bröder
kom som en gåva från skönt Värmeland.
En dag av förundran vid Storekens stränder,
då stillheten rådde i ekskogsgemak,
såg vi en fågel från värmländska fränder
flyga bland ekarnas mäktiga tak.

Fågeln flög hit med en himmelsk korona,
en slöja från solen i värmländsk Parnass.
Dess skönaste visor kan aldrig förtona,
krönta med kransar av noblaste klass. 

2. Den vackraste visa, som någonsin skrivits,
skrevs i en blommande, skön Väner-dal.
Den fagraste blomma, som någonsin givits,
växte vid Alstern i lövängars sal.
Den blomman slog rot vid en konungakröning
av diktarnas furste, vårt Vänerlands själ.
Den smyckar den skönaste dikten av Fröding
och ville allt mänskligt och Skapelsen väl.

I tidlös begrundan vi njuter hans gåvor.
Han är bland de största i musernas värld.
En man med den invigdes hemliga håvor,
som reser sig högt över samtidens flärd.

3. Fylld utav omsorg om arma och svaga
skrev han om armod med stor empati.
Han älskade sanning och skydde det vaga,
gisslade falskhet med vass ironi.
I hagar vid hägnen han såg allt det forna,
leende mjuggt och med stor pietet.
Såg hur det sköna allt ont kan försona,
måttfullt mondänt som en sann exeget.

När Storekens morgon så sakta syns randas,
lyser en rodnad i värmländska sjön.
I krabba oktaver kan Storvänern andas
likt Frödingsk kantat över kålländska ön.