Text: Arne Appelqvist  Musik: Katarina Torgersson

Järnnattens dimma står tät över viken
och nattfrosten gnistrar i strandskogens snår.
Den svävar så lätt över kålländska riken
och drömmer om stormaktens glansfulla år.
Den söker sig fram i den nyckfulla vinden
och rör sig till toner av ekskogsmusik.
Ett bleknande stjärnljus strör glitter i linden,
när vårnatten skälver av rymdens mystik.

Ett brus som från orglar drar fram genom skogen
och bjuder den lättande dimman till dans.
Det sjunger i vanten, det svallar om bogen
när bojorten slörar sig fram som i trans.
Fartyget kommer för fullaste segel,
bestyckat och smyckat med galjonsfigur.
Greven han blickar mot slottsvikens spegel,
bort mot barockslottets stolta kontur.

I dimmornas slöjor det står som en hägring,
slottet med solguld kring tinnar och torn.
Det lyser som vårtidens skönaste fägring,
förläning för ädling och för högvälborn.
Från förborg och köksgård till stormaktens kyrka,
i byggnad med salar och tvåhundra rum,
gick greven och folket sin Herre att dyrka
i prakt som kan göra besökaren stum.

Grev Magnus var bildad, belevad, besjungen.
Vann drottningens ynnest med tycke och smak.
Han tjänade riket och kronan och kungen
och trivdes i makternas gyllne gemak.
Han blev för nationen en tillgång, en styrka,
i utrikes frågor en stor diplomat
till nytta för landet och fädernas kyrka,
för konst och kulturen en stor mecenat.

Vår greve gav slottet dess gracer och skönhet,
ett smycke i Vänerlands rika natur.
Det fylldes till brädden av konsternas sällhet,
ett skimrande tempel med skön stuckatur.
Dess like kan sökas vid stränder och öar,
i länder och städer med vällust och glans,
vid holmar och näs i de vackraste sjöar,
i parker och lundar men finns ingenstans.