Det var midvinterdag i vår storslagna Sal,
då en snöstorm drog in från nordväst.
Då den suckande skogen blev vit och sakral
och bjöds in till en virvlande fest.
När en källa i ro fick en froststjärnig is
bland drumliner med sten och morän.
Och den rykande snön blev en himmelsk surpris
som en drömsyn bland skuggor och trän.

Snart den brusande stormen fick sällskap i skyn
av historia, drama och sång,
när det ringde till mässa från kyrkan i byn
som det gjort genom seklernas gång.
Med ett budskap från Höjden om läkning och kraft
såsom skedde vid Siloas damm,
då en segerviss tro, den som fäderna haft,
som en källa ur marken sprang fram.

Denna levande kyrka i tusen av år
bär reliefer som talar som ord.
Från en uråldrig inskrift hörs ton vi förstår
är den Heliga Gravens ackord.
Den kan famna allt folket från strand och till strand,
så skrev Eklund en gång i en psalm.
Och den tro den förmedlar den för till ett land
där allt törne förvandlas till palm.

Med en slåtterängs skönhet fast snön ligger djup
kan den liknas vid Guds katedral.
Och den drivande snön över dalar och stup
för en helig vision till vår Sal.
Då en kort vinterdag börjar nalkas sitt slut
och åt Vänern ger vintersol färg,
då ett lysande moln över viken ser ut
som det kom från Förklaringens Berg.

Vi förstummas av ljuset men minns dock en färd,
den som gick till Damaskus en gång.
Då den kortväxte Saul, i grekiska lärd,
hade utsatt de kristna för tvång.
Han blev slagen till mark av ett bländande sken
och från Himlen han hörde en röst.
Och den rösten var frågande, mild och seren,
den gav uppdrag att vara till tröst.

Låt oss njuta av natthimlens tindrande ljus
över vidder vid Berget och Ön.
Lyss till ljud från de skummande forsarnas brus
och termikvindars spel över sjön.
Stora Salen syns färgas av norrskenets dans,
av en fullmånes bländande sken.
Över myrar och kärr stiger nattdimmors glans
i en stillhet så klar och så ren.