Vi väntar ett ljus ifrån öster,
att Vishetens stjärna skall tändas,
med lovsång från mäktiga röster
och bud att det nya skall sändas.
Då kärleken får ny gestalt,
som bär på allt och hoppas allt,
och till vårt hjärta slår en bro
av rik gemenskap byggd på tro.

Vi väntar att sången till Livet,
en hyllning till ankomstens stund,
skall visa oss allt som är givet,
en bild av vårt nya förbund.
Vi äger endast det vi fått
av det som Herrrens Ord har sått,
de gåvor som av nåd han sänt,
de lyser klarast i advent.
I Vishetens ljus väntar Vänern,
en frostnatt i strandskogens flik,
hon väntar likt havet och tjärnen
på is som slår bro i var vik.
Hon drömmer om en istung sjö
i stillhet under vintersnö,
om läkedom i formlöst land
invid en vindlös urtidsstrand.

Ur Visheten anar vi grunden,
en kunskap av silver och guld,
och längtar den heliga stunden,
som löser från vanmakt och skuld.
Då änglakören sjunger skönt
inför en Kung som Herren krönt,
då mörkret vikt för samma ljus,
som lyser nu i Herrens hus.