Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Skymningen sänker sig mjukt över viken,
vänligt och varmt en begrundande kväll.
Solen går ner över Vänerlands riken,
mörkret syns tätna vid Gråbergets häll.
Dagrarna speglas med solguldsreflexer,
lyser med färger som vårarnas ginst,
dröjer sig kvar om än skuggorna växer,
sänder ett bud, det är helg, det är pingst.

Ute från Vigeln hörs storlommars varning,
det urtida vildvattnets ljungande ljud.
Storvänerns häroldars rop och förmaning
växer med ekon till starkt förebud.
Vassarnas fåglar begrundar och lyssnar,
söker sig skydd in i Rivenäs vass.
Snattrande gräsänder stannar och tystnar
Kniphanen slutar att vårda sin stass.

Solen försvinner i blygråa skyar.
Vinddrivna molntrasor drar emot land,
söker sig in över Österängs byar,
sveper i dunkelblått Sandvikens strand.
Vindstötar kommer med fräsande vågor
i vällande, svällande obändig färd.
Borta i väster står Vänern i lågor,
tidlösa krafter från urgammal värld.

Ett ruvande mörker med darrande muller
föds ur ett åskmoln då kvällen är sen.
Tungor av eld och ett ljungande buller
slungas med guldspjut mot Sikarnas sten.
Människor bidar i hudlös förväntan,
väntar på solskenets helande kraft.
De blåsvarta dagrarna föder en längtan
till ljus och förvissning som fäderna haft.

Arla i Ugglebos fagraste skärgård
rör sig en farkost som legat i lä.
Följer den flyende molnskuggans guldbård,
smyckad som Arkens akacieträ.
Borta är åskvädrets blixtar och dunder.
Markerna ångar av blommande pors.
Regnbågen vittnar om pingstdagens under.
Om löftet som gavs vid Försoningens kors.