Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Skymningen faller och släcker ner dagen,
ser allt det gröna och blåa bli svart.
Måsskrik och tärnskrän från arkipelagen
avtar och flyger men ingen vet vart.
Drömsyner strös av den vattrande vinden
som kratrar av silver, pokaler av guld.
Blodmånen står vid den åldriga linden.
Stjärnor befriar och löser från skuld.

Med Alltet som sällskap i djupblåa natten
nalkas en kvällssömnig landvind från öst. 
Invid den lyssnande stillhetens vatten
tystnar de vågfrätta strändernas röst.
Djupnande skuggor från mäktiga ekar,
vandrar mot Slottet som smyckar vår Ö,
viskar om slottsfolkets jakter och lekar,
sagornas vingslag från sjöarnas Sjö.
 
Månskenets gata står blank över viken,
stjärnhimlen budar om urkällans makt.
Nattvinden drömmer i Kinnefjärds riken,
strandklippor vakar i strålglans och prakt.
Dimmorna stiger så sakta vid stranden,
slöjorna skälver, de lyfts och de sänks.
Nattkylans timmar ger svalka åt sanden,
skären får vila i nattljus som skänks.

Slottsmuren blänker i ljuset och friden,
står där i natten, förunderligt skön.
Sömndrömmer nog om den anrika tiden
då stormaktens skimmer spred ljus över ön.
Månens reflexer strör guld i gemaken,
stjärnorna speglas i tinnar och torn.
Pläterade silvrigt av månljus står taken,
väntar på hovslag och stötar i horn.

Högsätesprydd står vår slottsherres kyrka,
omvärvd av månstrimmors glitter från skyn.
I stunder av kamp och i stunder av styrka
förmedlar den Löftet till folket i byn.
Sirad, polerad av Storvänerns vindar 
bringar den budet som gavs oss en gång
om himmelska stjärnor som lyser och tindrar,
vid eviga stränder som sjuder av sång.