Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Vänerns vidder lyser vackra som en himmelsblå safir,
under nattens höga stjärnbeströdda sky.
Över månbelysta stränder och en båthamns ljusa pir,
står ett sken som skänker skönhet till vår by.
Vi hör skarorna av fåglar i en ändlös kavalkad
flyga söder ut mot synrand rad på rad.
Och vi lyss till brus i natten
över norrskensfärgat vatten
över holmar, över ekars grälla blad. 

I den rena, klara natten hör vi älgens urtidslock
från en mosslagg vid en aspklädd, månljus myr.
Vi kan ana hur den rör sig längs en ås bland sten och block
mot en froststjärnssmyckad äng då dagen gryr.
Mot oändligt vackra skogar lyser morgonstjärnan röd,
i en blåvit tjärn står månens sista sken.
In bland björkar, aspar alar.
In i praktens alla salar
stiger dimmorna då natten blivit sen.

Ordet gav oss vågor, vindar i en Skapelse så skön
och en Sanning uppenbar, som kan förstås.
Stjärnor tänds och vindar skapas som en Evighetens lön
av ett Ljus som aldrig slocknar och förgås.
Vi ser skyarna som vandrar, vi ser månljus över Ön
och hur skogars alla lövträd skiftar färg.
Allt som getts oss är en gåva 
som vi fått som Livets håva.
I förklaringsljus som gavs oss på ett Berg.