Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

De kom ifrån Britannien längs Edsvägen en gång
och nådde fram till Vanirs blåa slätter,
när styrkta utav böner och av skön liturgisk sång
de vandrat genom dagar, genom nätter.
De leddes av sitt frimod och sin kallelse från Gud,
av glädjen att i Norden kunna sprida Herrens bud.
De drevs utav sin längtan att förkunna Kristi ord
och drack ur klara källor när de åt med sten till bord
den enkla kost som präglar munkars rätter.

Norrifrån, från Dalbons vidd, kom den sakrala vind
som blåser när en solig morgon randas.
De lyssnade till tystnaden, till sorlet från en lind
och såg hur Vänerns blåa dyning andas.
Och över Vanirs vatten, det som kallas Hoppets sjö,
de anade vid himlarand en Salighetens ö.
Att någonting i fjärran, bortom tid och bortom rum,
kan fylla oss med längtan, som kan göra mänskan stum.
Som ryms i Nordens ljumma sommarnätter.

Snart nere vid en Vänervik de möttes av en båt,
som roddes fram när vinden hämtar andan.
Från vassarna i Dättern hördes hundra fåglars låt.
De anade en ljus gestalt vid stranden.
Och kvällens luft var ren och varm i glödhet aftonsol.
De hörde bort i väster att den bästa göken gol.
Vid horisonten låg ett ljus där himmel möter sjö
och mellan Hjort och Hind i öst de skymtat Qvaldins ö,
som sticker ut från bördighetens slätter.

De rodde mellan öar i en skön arkipelag
där synranden vid Lurö stod i lågor.
Ett sällsamt sken som väller fram när natten går mot dag
i stilla sjö som längtar efter vågor.
Och bortom trånga vatten, genom Ullersundets nor,
vid ön där sedan urtiden det stolta folket bor,
sågs sommarsund i morgonstund då allt kan andas fritt.
Ett gryningsljus som lyste som en hägring över Klitt,
som visar sig i alla sorters väder.

Mot midnatt når en farkost fram till Kindabergets strand,
en bro av stjärnor lotsar över vatten.
Det skymningsblåa ljuset över berg in över land
strör skuggspel över klint i sommarnatten.
Munkarna de glider fram med vågors andetag,
drivna av sin trosglöd, av visioners starka lag.
De klättrar uppför klinten mot den månbeströdda plats
där evigt fria vågor gett dem bud om ett palats.
I Gamlerikets land med stolta ätter.

De grundade en helgedom till sorlet från en fors
vid ängar som då doftade av klöver.
En plats som nu i våra dar getts namnet Hastings kors
i storäng som vi brukar vandra över.
När aftonsolen sjunker över våra minnens ö
och minner om en eld som brann vid galileisk sjö,
kan vattnet onduleras utav vindars ystra lek
till silvrig mosaik när Kinneviken ligger blek.
I junitidens månskensgranna nätter.

Hastings kors det ligger 40 alnar över strand,
en plats där evigheten uppenbaras.
Det ligger som ett monument i Herrens eget land
där Bibelns många under kan förklaras.
Där abrasionens vågor slipar klipporna vid strand
och blommorna står vackra som i liljestenars land.
Där återhållen dyning från en fjärran horisont
slår in mot våra stränder i den skumrikaste front.
Ett kors, en tro, en stig att vandra efter.