Blankt ligger Vänerns vatten.
Kvällssolen sjunker röd
ner över skärgårdsgatten
med skimmer av falnat glöd.
Vid Läckö kungsgård tändas ljusen,
lyser av vemod i sommarnatt.
In i de tysta husen
flämtar en låga matt.

I slottet hålls nordiskt gille,
kongress i gemak och sal.
Studenter av börd och snille
har samlats i hundratal.
De går att den döende skalden hylla,
studentsångens fader, retorisk gigant
vars plats ingen kunnat fylla,
en skönandens adorant.

Med toner, med eld och fanor,
med stolta studentbanér
går skaror av ätt och anor
och högstämda sångmanér.
De defilerar en skald till ära,
landshövding, statsråd, en skönkonstens man.
En man som stått kungen nära,
som alltid stått rak och sann.

Han nått till Parnassens höjder
i sin eviga ungdoms stad,
till Uppsala-vårens fröjder
och till akademisk grad.
Danad och formad vid Vänerns stränder,
där ingen våg är den andra lik,
av rytmer som vågor sänder,
av toner från ekmusik.

I de vittraste av salonger,
i juvenalers lag,
han sjungt sina Gluntars sånger
tills nätterna gått mot dag.
I röst som var klangfullt fylld av styrka
anades Storvänerns andetag,
en ton från hans faders kyrka,
från Ekens arkipelag.

Han sett i sin sanna kyrka
nya idéers salt,
förnyelsens ljus och styrka
inom och över allt.
Hans tro funnit balsam för trötta sinnen,
dock inget rum för begravet pund.
Och alla stolta minnen
rymt skönhet i varje stund.

Den Gamle syns höja handen
till tack för studenters sång,
levande sång av anden
som blommor i stora fång.
Han minns att han tonsatt Davids psalmer
och lyfter ett brinnande ljus mot skyn.
Anar sin gudstros palmer
vid urstrandens sköna bryn.