Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Han kom från öknens hetta till bergens majestät
som buren fram av solens guld där pinjeskog stod tät.
Han hade druckit tystnad i ödslig ödemark
och mättats av en Andens eld som gjorde honom stark.
Ur ensamhet som talade förutan ord och språk,
ur avskildhet från världen med dess tvivel och dess bråk
kom Kristus ut med ljuset, som våndats fram i bön,
till slätterna i Naftali, som vetter ner mot sjön.

Han gick ifrån Kafarnaum längs vattnets västra strand,
när stormens vindar blåste över galileiskt land.
Han gick med Åskans söner i tidigt gryningsljus
och lyssnade till vågorna och vindens starka brus.
Och sammanvävt med Himmelen låg Salighetens berg,
en molnstrimma i öster hade bronsens röda färg.
Han såg ut över stränder och traktens vilda prakt
och fick av Herren Ordets kraft och talade med makt.

Han talade om ljuset, som genomtränger allt,
om uppdraget till lärjungar att vara Jordens salt.
Ett budskap om försoning, förlåtelse och tro,
om liljorna på marken och om fågelns enkla bo,
om skatterna i Himmelen, om åkerns gömda kraft,
om buden och om Lagen, den som fäderna har haft.
Så be och sök och bulta och finn det som är gott
och njut det nya vinets kraft och mät med nya mått

Vattnet som är levande det släcker folkets törst.
Den siste här på Jorden kan plötsligt vara störst.
Så talade Den Störste som namnats Livets grind,
som kommit ifrån väster fram med ökensolens vind.
Och facklorna skall lysa klart och göra mänskan fri
och bägaren kan göras ren med början inuti.
De hemlösa och tyngda ges härbärge på nytt,
när morgonbrisen blåser och när dimmorna har flytt.

Stenen blev en hörnsten och grunden den var lagd,
ett fundament av frimod där nog ingen var försagd.
De tolv som bar sandaler, en skjorta och en stav
fick bana väg för Ordet och de löften som det gav.
Det goda trädets frukter de ger skördar hundrafalt.
Och glädjen av att tjäna den kan överträffa allt.
Och molnet det kan tala på Härlighetens berg
då Kristi kläder lyser utav Himlens vita färg.

OCH TUSEN ÅR FÖRFLÖT…

De kom från mörka Småland, från Värends virdars skog
och invid Kindabergets rand de stannande och log.
För över bergets klintar de såg ett mäktigt krön,
belyst av morgonsolen under dagens första bön.
De glömde aldrig bergets glans och Vänerns majestät
och mindes alltid hedarna och ekskog som stod tät.
De anade nog rösten som kom från silversky
och fann en helig källa vid en gård i Husaby.

Den platsen kunde liknas vid templets östra rum,
där Söderns drottning fann en prakt som gjorde henne stum.
I markerna som lyste av blommor och av ljung
de drack ur klara källan och de kristnade en kung.
De såg med vakna ögon och de hörde spovens drill
och skönjde nog och anade ett Gudsrikes sigill.
Ett land där stenar ropar, där tiden tycks stå still.
Ett land som föder tacksamhet att bara vara till.