Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Över Vänerns frusna vidder sjunker vintersolen röd,
horisonten fylls av purpurfärgat ljus.
Och i skymningsblått står isarna i solens sista glöd.
Rosa fjädermoln drar fram i vindens sus.
Där vi går i vida skogar under vintergatans front
hör vi vindsång under vandringsmolnens väv.
Och vi ser hur skyar vandrar bort mot Vänerns horisont,
hur de speglar sig i isar, vass och säv.

När vår Vänermåne stiger med sin vintervita färg  
är den svept i ljusa slöjors draperi.
Vi ser glitter över vatten, över skogar, över berg
i ett skönhetens och glädjens sceneri. 
Rymdens stjärnljus rymmer glädje som ett livets elixir,
vita slöjor i förklaringsljusets sken.
Frostens blomma lyser vänligt, den är evigt skön och skir,
 vackrast är den när en vinterkväll är sen.

Vi hör isarna som mullrar och som spricker med ett dån.
Från en järngrå himmel faller första snön.
Månens silverskiva speglar sig i höljan ner vid ån.
Alla skogens träd står tysta som i bön.
Över månbelysta strömmar och i stjärnljus katarakt
ryms kaskader från en Evighetens ström.
I den stora vintervilan ryms en Skapelse med prakt,
som en gåva, som en sanning, som en dröm.