Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Kinneviken glöder i kvällssolens brand.
Vinden har bedarrat och dyningar vandrar.
Sommarlätta skyar drar in emot land,
flyger över fjärden från strand till strand.
Aftonsolen strålar vid berg och vid sjö,
över Kinnekulle och Lidans meandrar,
lyser över Kålland och skön Kållandsö,
över Ekens skärgård från ö till ö.

Fågelsången ljuder från ekarnas lund,
en hyllningssång till livet med tidlös förundran.
Dovhjorten står stilla och lyssnar en stund,
spanar under krontakens dunkla grund.
Ängsskogen med hassel och ekpelarhall
vaggas utav vinden till evig begrundan.
Branternas och klevornas mäktiga tall
sjunger vid en skogsäng med lundkovall.

Långa, vita stränder med soldäck och bad
lyser invid Hamnstadens parker och hagar.
Vid långbrygga, caféer och strandpromenad
hörs musik och sånger från parkestrad.
Spegeldammens svanar i Framnäs lagun
svarar med en ton från barockgrevens dagar.
De smyckar sina reden med finaste dun,
kläder dem med dunörtens små, små fjun.

Stränderna syns gnistra som daggkåpans blad,
innerligt och skönt som rosetternas droppar.
Skimrar lika vackert som blomkalkars rad,
när aftondimman stiger vid äng och mad.
Darrgräs kontemplerar vid våtmarkens bryn,
strävar upp mot ljuset vid björkarnas toppar.
Sträcker sina daggstänkta stänglar mot skyn
till rosenfinkens sånger från vilda slyn.

Staden är en port upp mot Helicons berg,
upp mot Kinnekulle, en skapelsens krona,
mot ymnighetens lustgård i blå skymningsfärg,
där murgrönan kan klättra i branters snärj.
Där Flora har sin hemvist med säte och säng,
står rosenröda hav som kan världar försona.
Om rosengångens vävar med hagar och äng
sjunger näktergalen i kvällsrefräng.

Som gullpudran vid källsprång, som vildkaprifol,
blänker Kinnefjärden i högsommarnatten,
skimrar som en fjärils plisserade kjol,
som frostkristallens mönster, som nattviol.
Vänerhavets vidder och Hamnstadens vik
sänder oss en hälsning om milsvida vatten,
om skärgård, berg och skogar i skön mosaik,
om vindarnas och vågornas nattmusik.