Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Metallisk är kvällshimlens rodnad i skyn
och froststjärnor gnistrar i strandskogens bryn.
Den fallande skymningens flimrande dis
strör köld  över Vänern med aning om is.
De blodröda asparnas dallrande blad
och gulnande björkar vid strand och vid mad
försilvras av månljusets blåvita färg
på skogklädda holmar, med klippor och berg.

Förundrande mäktigt är kvällsbrisens brus,
som väntar på radband av tindrande ljus. 
Den frostmätta natten och skogarnas ljud
bär bud med en aning om Himmelens Gud.
Rena och svala står klevornas stup
vid strandklippors sköna och mäktiga djup.
Vi lyss till en Gudsvind och anar dess makt
 i kraft av den helhet som stjärnhimlen bragt.

En vandrande sökare finner ett svar
om allt som skall komma och allting som var.
Den storslagna insjön bär Vänerlands röst
om tron som kan skänka oss värme och tröst.
Jag böjer mitt knä under stjärnors gemak
i väntan på ljus under skyarnas tak.
Den eviga sången från vågornas svall
sänder en hälsning, ett bud och ett kall.

Vid böljande kullar drar bäckfåran fram
från källflöden rika vid bergåsens kam.
Jag lyssnar till sorlet och hör som i dröm
hur Alltet tar form i en levande ström.
Friden och stillheten rår vid vår dal
som vore den stöpt i en kyrkornas sal.
Tacksägelsen sjuder i skogarnas sång
till Skapelsens Herre och tidernas gång.