Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Det är vinterkväll i Sjöråsskogens bryn
och de första ljusen tändas upp i byn.
Träden jämrar sig i vinden, mörkret faller över ån
där den blanka isen rämnar med ett dån.

Bort vid maderna far nordanvinden fram.
Vassen bugar sig i bäverhyddors damm.
Över tuvmark ner mot bäcken, över björkarnas portal,
står ett månljus, som försilvrar Sjörås dal.

Över bäcken ner vid vadet går en spång
bort mot viltstigar där älgen har sin gång.
In i skogarna mot väster under granars  mörka valv
där står hjortspår från en flock med hind och kalv.

När vår nying sänder eldtungor mot skyn,
driver röken som en dimma in bland slyn.
In i eldens röda flammor där står minnena på rad
i förundran över stjärnors myriad.

Över himlen ligger Vintergatans band
och Orion sänder stjärnljus över strand.
Såsom elden skapar gnistor, lika gnistrande är snön
som när norrsken tänder färgprakt över sjön.

Sirius står vit och grann vid himlarand.
Geminiderna strör stjärnfall över land.
Allt är vackert som en saga, över Berget står ett ljus
lika skönt som aftonsång i Herrens hus.

Ner vid dälden ljuder skallet från en räv,
som vid bytessök bland vassar och bland säv
vänder nosen emot månen när hans vemodsfulla tjut,
lika ödestungt som uvens, tonar ut.

Men ett töcken omkring månen ändrar form.
Skogen suckar som i väntan på en storm.
Eldens gnistor dansar muntert och de jagar runt i ring.
Isen mullrar om de skönaste av ting.


Skogens tempel bringar lisa till vår själ
med balsamisk doft som gagnar alla väl.
När vi vandrat genom skogen över berg och genom mo
går vi hem igen med ännu större tro.

Men till Helgen enligt gammal jägarsed
lyses över skogen julens frid och fred.
Och en stjärna bort i öster sänder strålglans över skyn
ner mot Helga gravens kyrka mitt i byn.