Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

En höstdröm över Kållands fagra riken
kan stanna vid ett sund i Ullersbro,
när morgondimman lättar över viken
och Kinnefjärdens nattvind gått till ro.
Den drömmer om en resa genom tiden
och dröjer vid ett gammalt bönehus.
En resa genom tid som är förliden,
en bönestund i tillförsiktens ljus.

Drömmen flyger vidare mot Eken,
stannar vid ett medeltida slott.
Tänker på hur stormar följts av bleken
vid en borg där biskopar har bott.
Grubblar huru stormaktstidens grevar,
danade av krig och av kultur,
kunde i en tid då landet trevar
söka sig till ron i vår natur.

Vår höstdröm skyndar vidare mot Spiken,
flyger i det vackraste av sund.
Borta invid holmen leker siken,
det sjuder utav liv invid ett grund.
Att väcka oss ur drömmen lönar föga,
det finns nog ingen bättre själens hamn.
Den har en resonans i hjärtats öga,
och Spiken bär det stoltaste av namn.

Kållands alla holmar, skär och öar,
stränders alla näs och vackra ed
ligger i den skönaste av sjöar,
befaren utav släkters många led.
Drömmen ryms i absoluta ljuset,
odelbart och evigt, fyllt av färg.
Från Spikens gammelskog vi anar suset
om löftet som vi gavs på Hermons berg.