Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Tänk att Vittfarnas långskepp i månljus natt
löpte stormdrivet in mot vitskummat gatt.
Att det ankrade upp i ett okänt land
vid en osedd och öde strand.
Från en ring utav öar i högsommarljus
slog bränningar in med Storvänerns brus.
Och från ljungklädda stränder dit skeppet förts
kom en skönsång som aldrig förr hörts.

För i krigen i söder de drömt om frid,
om att leva i fred långt bort från all strid,
att bli fria från hjälmar, från sköld och svärd
ibland fränder i fädernas värld.


Mot vandaler och pers, allemann och pikt
hade krigstågen gått av tvång och av plikt.
Longobarders och hunners och frankers krig
hade förts på förskingrings stig.
Vid den längsta av marscher i Rodulfs här
hade tankarna gått till öar och skär.
De drömt om en hemkomst till fäders jord,
om att leva i landet i Nord.

När de landsteg på sandstrand vid skogklätt näs,
i doft från en strandängs daggfriska gräs,
hördes urskogen sjunga med nattens ljud
som en hälsning, som fädernas bud.


Snart de sov under stjärnor vid månljus strand
till ett sprakande ljud från eldarnas brand.
Och de glödande gnistorna flög mot skyn
över forsande bäck och slyn.
Bort vid åsarnas höjder och mossiga berg
stod natthimlen ljus i norrsommarfärg,
när vildmarkens läkande, helande fläkt
klädde marken i högsommardräkt.

I balsamiska skogar de vilade ut
tills solen steg upp och natten tog slut.
Ur den porlande bäcken vid Läckö strand
drack de frihet i nordfolkens land.