Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Nu nalkas den, den uppbrottstid som brukar kallas höst,
då svanarna i viken får en sorgton i sin röst.
Och grips du av förundrans glöd
så minns vad Herrens ord har sagt.
Om Liv i överflöd.

Och svalorna i hamnen de bereder sig för flytt.
De som igenom sekler blott sin inre röst har lytt.
Och grips du av förundrans glöd
så minns vad Herrens ord har sagt.
Om Liv i överflöd.

De vilda gässen plogar genom guldkantssky i söder
till toner av trumpeter och mot aftonsol som glöder.
Och grips du av förundrans glöd
så minns vad Herrens ord har sagt.
Om Liv i överflöd.

Septemberkvällens stillhet bryts av älgens urtidslock,
som ljuder mellan åsar, över stenar, över stock.
Och grips du av förundrans glöd
så minns vad Herrens ord har sagt.
Om Liv i överflöd.

Traktens alla åkrar de har vitnat inför skörd
och med sin skönhet lämnar de nog ingen oberörd.
Och grips du av förundrans glöd
så minns vad Herrens ord har sagt.
Om Skörd i överflöd.

Ekars löv vid klinten har fått skiftning utav rött,
av aningar om frosten som de förr om åren mött.
Och grips du av förundrans glöd
så minns vad Herrens ord har sagt.
Om Frukt i överflöd.

Höstens hårda vindar de må blåsa vart de vill.
Blott Mästaren en gång förmått en storm att tiga still.
Och grips du av förundrans glöd
så minns vad Herrens ord har sagt.
Om Kraft i överflöd.

Över vikens dimmor ger oss höstens måne ljus.
Det ger åt själen lisa som av blommor i ett krus.
Och grips du av förundrans glöd
så minns vad Herrens ord har sagt.
Om ljus i överflöd.

Och Vänerns vatten ligger blankt så skönt som Kanas vin,
en källa som likt Sykars brunn väl aldrig går i sin.
Den källan ger oss Liv, min vän
som tron har gett, som hoppet gett.
Men störst är kärleken.