Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

De rodde ut i Dalbons vilda vatten
bort mot en okänd kust i okänt land.
Och deras facklor flammade i natten
likt lägereldar vid en fjärran strand.
De bars av Löften som en gång var givna,
som gav dem kraft om natten än var sen,
av Ord som länge sen i tro var skrivna
om det som hade hänt en gång Galileen.
 
Då stjärnors tecken syntes över Flarken 
vid silhuetten av ett skogklätt berg,
de rodde fram att trampa Himlaparken 
i  gåtfullt ljus med silvrets vita färg.
Till fågelsträckens brus av vilda vingar  
och vågors slag mot holmar och mot näs
steg madens dimma upp i vida ringar   
och gav sin fukt åt blommor och åt ängars gräs.
 
 När bleka stjärnor slocknat över gatten
och morgonrodnad stigit över Klitt,
gled kyrkobåtar in mot lövskogs-kratten
vid skärgårdsbränningar som lyste vitt.
Från välkomsteldar hördes ottesången
och kyrkoklockor ringde in till helg.
Vid dalbodörr där lyste blomsterfången
och gav åt kyrkan Vänerhavets blåa färg.
 
Vi längtar dit, vi längtar att få höra
om allt som hänt vid vågsam kyrkbåtsfärd.
Om tro som fullt vårt hjärta kan beröra
och bringa freden, friden till vår värld.
Och nu som då vi vandrar invid stränder
och blickar bort mot Dalslands blåa rand.
I drömmen syns en kyrkobåt där fränder
i psalm besjunger Herrens verk i Vänerland.